”Så bra svenska du pratar”

_Q2Q7314_1180

Så sa tanterna och farbröderna på spårvagn 5 i Göteborg till mig. De såg en liten afrikan, jag kände mig väldigt svensk. Så min strategi blev att börja prata med dem, som den artige göteborgske pojke jag var. Och då var deras reaktion ofta just den du läste i rubriken.

Det gjorde jag en enmansshow om, många år senare. Men det började ju inte där, utan i Addis Abeba i Etiopien. Där föddes jag, sommaren 1974. Min mor blev ensam med två barn och var tvungen att adoptera bort mig.

Genom en märklig ödets nyck blev jag därför vid tio månaders ålder svensk. Plötsligt hade jag två svenska föräldrar och en storebror och bodde i en villa strax utanför Göteborg. Min insida blev helsvensk men min utsida var fortfarande afrikansk. Ibland undrar jag vad som hänt om jag blivit kvar.

Vid 22 års ålder lyckades jag komma in på Malmö scenskola. Något mindre naiv och förväntansfull lämnade jag skolan 4 år senare och hamnade så småningom på Dalateatern i Falun där jag blev kvar i många år.

Idag, mer än ett decennium senare, är jag förhoppningsvis både mognare och klokare. Jag känner fortfarande lika stor lust och nyfikenhet inför mitt konstnärskap, och är redo att kasta mig ut på nya uppdrag och äventyr.